ConBoy

INTERNET! Denna källa till mänskligt liv och mening är tamejfan underskattad. Internet är en drog. Enough said. Hade internetet kommit idag så hade den blivit förbjuden med en gång. Me eftersom att det redan växt upp en hel generation med internetet i modersmjölken så skulle detta vara tämligen dumt att genomföra.

Morgondagens Nyhetsrubrik:

INTERNET NEDSTÄNGT OCH FÖRBJUDET!!

Övermorgondagens Nyhetsrubrik:

REGERINGEN MASSMÖRDAD!

Eller någonting liknande i alla fall.

Datorn har övertagit hundens plats som människans bästa vän. Personligen så tror jag att det redan finns människor som har tidelag med sina PCs. (Tänker mest på min brorsa Daniel)

Aja, nu ska jag smeka musen och kela med joysticken en stund i vilket fall. så ni får ha det lika bra som nån annan idag.

"SVERIGE INVADERAT" läser jag på löpsedeln och kastar mig i panik bakom en övergiven gammal barnvagn invid husväggen. Jag ligger och trycker i skräck samtidigt som jag spanar efter amerikanskt flyg, UFOn och annat fientligt. Efter en kvart, när ett tjugotal människor med undrande blickar gått förbi mig så vågar jag mig upp från mitt gömställe. Jag smyger fram till löpsedeln igen och läser den lilla texten under "Sverige invaderat";
"av mördarsnigeln"

Alltså, är det bara jag som anser att media överdriver allt och missbrukar superlativen i ... allt dem skriver egentligen? När jag hör ordet "invasion" tänker jag på D-dagen, Omaha Beach i Normandie. Skepp som skjuter, pansarvagnar som drar fram och hundratusentals soldater som strider om en strandplats:

"Men vi var här först" sa Tysken.
"Det skiter vi i, för nu ska vi ligga och sola här" sa Amerikanen.

Resten är ju som man säger historia.

I alla fall, ordet "invasion" förknippar jag inte med en varelse som har en hastighet på 7 cm/h. Och det är ifall den har bråttom. Jag satt och stirrade på två mördarsniglar för någon dag sen. Inte fan kände jag mig invaderad.

Och den snubben som förde in den spanska skogssnigeln in i Sverige från Spanien, vad fan skulle han med dem till?

"Vad söta dem är, jag tar med mig några hem som jag kan klappa", eller hur tänkte han?

Att ta kål på mördarsniglar har blivit en sport i Sverige. Man nästan tävlar om att komma på de mest sjuka sättet att göra sig av med de små liven. Någon hyr ut ankor som äter snigeln, nån stolle kom på att man ska äta dem. Som gourmetmat - liksom wtf?

"Vad blir det för mat idag mamma?" frågade lille Per.
"Det blir potatis med stuvade mördarsniglar i vitvinsås" svarade mamma.

Och sen inte ens snacka om dem som faktiskt använder den heliga drycken öl som bekämpningsmedel. Det borde vara dödsstraff på sånt. Öl är vänners bästa vän - och borde inte vara sniglars värsta fiende.

Det var väl mina tankar om dessa ryggradslösa djur - och om jag återföds som mördarsnigel i mitt nästa liv, så snälla du; häll en himla massa salt över mig.

Rädda medelklassen - ät en mördarsnigel!

Dumma ord. De vill inte komma ut på det sätt jag vill att de ska komma ut. Eller rättare sagt; De vill inte samarbeta med mig. Jag misstänker att de skrattar hjärtligt åt mig när jag sitter och blir spritt språngande galen över tangentbordet. Och inte blir det bättre av att jag slår med näven på alla fördömda knappjävlar. Jag bankar på tangentbordet som om varendaste lilla knapp har gjort mig en stor personlig oförätt, men inte blir det bättre för det.

Folk påstår att jag har skrivkramp.

Pyttsan!

Jag kallar det att bokstäverna har startat en anti-Connyförening.

Jag gick iallafall till en psykolog och berättade om mitt problem, att bokstäverna mobbar mig och att de motarbetar mig till den grad att jag blir ledsen. Psykologen frågade om jag skämtade med henne. Då svarade jag argt på bred göteborska: "Tror du på fullaste jäkla allvar att jag springer hit till en hjärnskrynklare som tar över 300:-/timmen för att framföra en satans ståuppshow, va?"

Sedan tillade jag:

"Allvarligt talat ... e' de du elle' e' d' jag som e' go' i hövve, elle'?"

Hon bad om ursäkt och jag poängterade snabbt att hon skulle ha jäkligt klart för sig att hon var ursäktad. Jävlar anamma va arg jag var.

Sedan fortsatte jag att berätta att jag bytt skrivarprogram sju gånger den senaste månaden fast det hade inte hjälpt ett smack. Alla program var lika ovilliga att låta mig skriva ett roligt inlägg. Psykologen frågade då om det kanske var som så, att jag inte hade någon komisk ådra i kroppen och att det var anledningen till att jag inte kunde skriva något roligt. Då svarade jag henne på bred göteborska: "Du din fördömda psykbrytare! Jag har över femhundra trogna läsare på lunarstorm, så nu kniper du igen informationsluckan annars gör jag det åt dig!"

Hon tystnade och jag fortsatte vidare att berätta om de senaste dagarnas tårar som runnit när jag trott att jag blivit verbalt impotet. Jag skämdes ju eftersom att min manlighet hade fått sig en törn. Sånt här händer ju bara andra, inte en själv. Psykologen frågade då om jag inte var dyslexiker. Och då sade jag: "Dyslexicon? Jag är la för i helvete inget jävla dyslexicon. Du din feta skallinkräktare! Nu håller du bara käften, som min mamma brukar säga! Skaffa en egen psykolog om du har frågor som du vill ha besvarade! Inte sko dig på mig och annat hederligt folk." Och därmed var droppen mätt och jag stack hem.

Och sedan när jag fick hem min räkning på 300 spänn så satte jag mig ner och skrev ett brev till psykologen där jag förklarade att jag hellre låg med en julgran än att betala hennes fördömda räkning. Och då kom jag på att jag blivit botad och skrev istället ett tackbrev och satte snabbt som en racerbil in pengarna på hennes konto.

Satt på toaletten förut och funderade på om det hade vart häftigt att fästa en minikamera på en av korvarna och sedan få följa den långa vägen från toalettstolen och ända till reningsverket?

Borde man ringa SVT måntro?!