Psykoskriveri?
Dumma ord. De vill inte komma ut på det sätt jag vill att de ska komma ut. Eller rättare sagt; De vill inte samarbeta med mig. Jag misstänker att de skrattar hjärtligt åt mig när jag sitter och blir spritt språngande galen över tangentbordet. Och inte blir det bättre av att jag slår med näven på alla fördömda knappjävlar. Jag bankar på tangentbordet som om varendaste lilla knapp har gjort mig en stor personlig oförätt, men inte blir det bättre för det.
Folk påstår att jag har skrivkramp.
Pyttsan!
Jag kallar det att bokstäverna har startat en anti-Connyförening.
Jag gick iallafall till en psykolog och berättade om mitt problem, att bokstäverna mobbar mig och att de motarbetar mig till den grad att jag blir ledsen. Psykologen frågade om jag skämtade med henne. Då svarade jag argt på bred göteborska: "Tror du på fullaste jäkla allvar att jag springer hit till en hjärnskrynklare som tar över 300:-/timmen för att framföra en satans ståuppshow, va?"
Sedan tillade jag:
"Allvarligt talat ... e' de du elle' e' d' jag som e' go' i hövve, elle'?"
Hon bad om ursäkt och jag poängterade snabbt att hon skulle ha jäkligt klart för sig att hon var ursäktad. Jävlar anamma va arg jag var.
Sedan fortsatte jag att berätta att jag bytt skrivarprogram sju gånger den senaste månaden fast det hade inte hjälpt ett smack. Alla program var lika ovilliga att låta mig skriva ett roligt inlägg. Psykologen frågade då om det kanske var som så, att jag inte hade någon komisk ådra i kroppen och att det var anledningen till att jag inte kunde skriva något roligt. Då svarade jag henne på bred göteborska: "Du din fördömda psykbrytare! Jag har över femhundra trogna läsare på lunarstorm, så nu kniper du igen informationsluckan annars gör jag det åt dig!"
Hon tystnade och jag fortsatte vidare att berätta om de senaste dagarnas tårar som runnit när jag trott att jag blivit verbalt impotet. Jag skämdes ju eftersom att min manlighet hade fått sig en törn. Sånt här händer ju bara andra, inte en själv. Psykologen frågade då om jag inte var dyslexiker. Och då sade jag: "Dyslexicon? Jag är la för i helvete inget jävla dyslexicon. Du din feta skallinkräktare! Nu håller du bara käften, som min mamma brukar säga! Skaffa en egen psykolog om du har frågor som du vill ha besvarade! Inte sko dig på mig och annat hederligt folk." Och därmed var droppen mätt och jag stack hem.
Och sedan när jag fick hem min räkning på 300 spänn så satte jag mig ner och skrev ett brev till psykologen där jag förklarade att jag hellre låg med en julgran än att betala hennes fördömda räkning. Och då kom jag på att jag blivit botad och skrev istället ett tackbrev och satte snabbt som en racerbil in pengarna på hennes konto.
Folk påstår att jag har skrivkramp.
Pyttsan!
Jag kallar det att bokstäverna har startat en anti-Connyförening.
Jag gick iallafall till en psykolog och berättade om mitt problem, att bokstäverna mobbar mig och att de motarbetar mig till den grad att jag blir ledsen. Psykologen frågade om jag skämtade med henne. Då svarade jag argt på bred göteborska: "Tror du på fullaste jäkla allvar att jag springer hit till en hjärnskrynklare som tar över 300:-/timmen för att framföra en satans ståuppshow, va?"
Sedan tillade jag:
"Allvarligt talat ... e' de du elle' e' d' jag som e' go' i hövve, elle'?"
Hon bad om ursäkt och jag poängterade snabbt att hon skulle ha jäkligt klart för sig att hon var ursäktad. Jävlar anamma va arg jag var.
Sedan fortsatte jag att berätta att jag bytt skrivarprogram sju gånger den senaste månaden fast det hade inte hjälpt ett smack. Alla program var lika ovilliga att låta mig skriva ett roligt inlägg. Psykologen frågade då om det kanske var som så, att jag inte hade någon komisk ådra i kroppen och att det var anledningen till att jag inte kunde skriva något roligt. Då svarade jag henne på bred göteborska: "Du din fördömda psykbrytare! Jag har över femhundra trogna läsare på lunarstorm, så nu kniper du igen informationsluckan annars gör jag det åt dig!"
Hon tystnade och jag fortsatte vidare att berätta om de senaste dagarnas tårar som runnit när jag trott att jag blivit verbalt impotet. Jag skämdes ju eftersom att min manlighet hade fått sig en törn. Sånt här händer ju bara andra, inte en själv. Psykologen frågade då om jag inte var dyslexiker. Och då sade jag: "Dyslexicon? Jag är la för i helvete inget jävla dyslexicon. Du din feta skallinkräktare! Nu håller du bara käften, som min mamma brukar säga! Skaffa en egen psykolog om du har frågor som du vill ha besvarade! Inte sko dig på mig och annat hederligt folk." Och därmed var droppen mätt och jag stack hem.
Och sedan när jag fick hem min räkning på 300 spänn så satte jag mig ner och skrev ett brev till psykologen där jag förklarade att jag hellre låg med en julgran än att betala hennes fördömda räkning. Och då kom jag på att jag blivit botad och skrev istället ett tackbrev och satte snabbt som en racerbil in pengarna på hennes konto.
Kommentarer
Postat av: Sanna
Hoppas du har en bra dag :)
Trackback
